Just nu för en vecka sedan låg vi på Rigshospitalet och kikade på henne, helt ny som hon var då. Så osäkra och rädda och lyckliga.
Lite säkrare känner vi väl oss idag men fortfarande, vad är det som har hänt egentligen? Hon är här och hon har tagit över hela vårt liv, vad gjorde vi innan henne? 
Jag tittar på bilder av henne och vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Hon är så fin!
När hon skriker är det som något griper tag om mitt hjärta och jag skulle kunna göra precis vad som helst för att hon ska vara glad igen, även om jag vet att bebisar skriker emellanåt och att det inte är något farligt.
Idag har hon fått sitt första bad och efter en lite orolig eftermiddag sover hon nu som en stock. Älskade unge!
Gud vad jag är hormonell jag börjar gråta för allt.
No comments:
Post a Comment